På fredag 16.15 går jag på semester (!!). På lördag 15.35 beger jag mig till ett helt annat land för att dricka goda drinkar, sola, mysa med mitt hjärta och ha det helt underbart.

 

Kan ni gissa var vi ska någonstans?

 

Har ni sovit gott? Själv har min natt varit fylld av oro och mardrömmar. Vaknat kallsvettig flera gånger och när det hände sista gången vid halv tio bestämde jag mig för att inte somna om igen. Så nu är jag vaken. Har precis fått i mig lite värktabletter så smärtan efter operationen är otrolig idag. Är så kallt ute(?), kan det vara så att det regnar? Om jag lyssnar riktigt noga verkar det så. Blir nog kvar i sängen några timmar till tror jag. Finner en viss ro i att ligga ihopkurad under täcket och söka värme, samtidigt som jag lyssnar på musik och tänker-drömmer-minns.

 

Jag tänder ett ljus idag, för saknad. För pappa som inte finns här hos mig fast jag så gärna vill. Jag saknar hans leende och hans smilgropar. Jag saknar hur han brukade fånga upp min hand i sin när verkligheten var skrämmande, och säga att; "allt blir bra så länge vi är tillsammans". Det skrämmer mig. Just dom orden. För nu är vi ju inte tillsammans längre, och vad händer då?

 

Jag kan fortfarande, fast det gått några få år, inte förstå att en människa helt plötsligt kan försvinna. En dag, så fanns han inte mer. Men livet fortsatte i vanlig ordning. För att citera en nära vän; "jag kan inte förstå hur juni blev till juli och att bussarna fortsätter att gå". (ljuset är för dig också, älskade fina. för din pappasaknad) Och det är precis så det är. När man förlorar en människa känns det som om tiden stannar, världen rasar och man känner sig ensam. Så ensam. Men runt om en är allt precis som vanligt. Och det är där det overkliga kommer in. Allt fortsätter som om ingenting har hänt. Och så kan jag känna än idag. Det gör ju fortfarande så otroligt ont för mig. Det går aldrig att fylla upp hålet efter en förlorad människa.
Han var allt. Precis allt för mig.

 

Så idag tänder jag ett ljus, för all saknad. Allt som gör ont. För det finns massor, massor. Och man får känna efter. Man får prata om det som smärtar inombords.

 

som jag sa till min vän; ettandetag tvåandetag treandetag, ett i taget
och hon svarade;

ettandetag

tvåandetag

treandetag

sen tar jag en paus. för jag orkar inte riktigt. än.

 

 

Tillåt er själva att känna efter någongång. Det gör er mer väl än illa, jag lovar.

 

 

 

 

 

Nu är vi hemma efter premiären av sommarens bilbingo! Dock kom vi hem utan vinst, och magen full av bullar och kakor, men det är ju inget som vi surar över. Ännu en gång fick hjärtats lilla pärla följa med på äventyr och känna sig malplacerad bland de andra, något mer vardagliga bilarna. En trevlig kväll har det iallafall varit, och jag hoppas att ni haft detsamma!

 

Nu ska jag krypa ner i sängen och pussa på mitt hjärta tills han somnar. Själv har jag en hel del timmar kvar som jag kan vara vaken, då jag blir hemma imorgon också. Hoppas jag känner mig riktigt kry snart, så jag kan jobba någon dag innan semester (vilken inleds på fredag 16.15)!!

 

Vi hörs imorgon!

För det första. Jag kör bil i en stad där jag inte ens bor och mitt lokalsinne är sådär, då förstår ni kanske att det som kunde ha blivit en ganska kort bilresa - blev en ganska lång. För det andra. Jag vet bara vart ett enda apotek ligger här i staden, så jag tänkte att jag måste ju åka dit för att vara på den säkra sidan. Mitt i city. Tog mig dit med möda och besvär, körde in i parkeringshuset. Runt runt runt. Parkerade och sprang till apoteket och sedan fort därifrån för att undvika alla klädaffärer. Skulle sedan besöka Willys för att handla tändvätska, tar mig dit och därifrån utan tändvätska men med en massa annat. För det tredje. Innan jag klev innanför dörren hemma så hann jag besöka Ö&B, Vero Moda's outlet och diverse andra småbutiker. Fy mig.

Kom hem lagom så jag kunde köra ikapp prinsen som kom åkandes på motorcykeln från jobbet, och nu är det läge att stoppa i oss middag. Några jordgubbar blev det inte, har missat både frukost och lunch och diverse mellanmål. Nu blir det istället rotfruktsgratäng (till S stora besvikelse) och stekt karré, med tanke på att jag glömde tändvätskan. Men, dagens ordspråk är ju: i brist på bröd äter man limpa, hoho.

Klockan 19 brummar jag och S iväg på bilbingo!

(innan ni kommenterar:
1. ja, det är roligt.
2. nej, vi är inte pensionärer).


Puss!

Blod. Svett. Tårar. Men några timmar senare sitter jag här med en halvtafflig design som inte kommer att imponera på någon annan än mig själv. Och, den imponerar inte på mig av den orsaken att den är snygg, för det är den verkligen inte. Utan den gör att jag brister ut i ett leende av den enkla orsaken att jag fixade det. Alldeles själv. Resultatet är ju struntsamma tycker jag, huvudsaken är att man försöker. Hur som helst, i brist på bröd äter man limpa och jag hoppas ni står ut med denna tarvliga design några dagar.

Stirrar på klockan och inser att klockan redan gått över lunchtid, och jag har ju inte ens ätit frukost. Ligger fortfarande i sängen och har inte gjort mer under morgonen än att kämpa mig in i duschen. Och nu då? Borde bege mig iväg till apoteket för att köpa smärtstillande och annat bra-att-ha-just-nu. Men det är alldeles för långt dit. Promenera? Cykla? Ta bilen? Det sista lät förvånansvärt bra. Jag tar bilen till apoteket helt enkelt, och sedan är det dags för brunch i form av jordgubbar och mjölk. Är man sjuk så är man!

Vad har ni för er idag?

(i väntan på att jag hittar någon som vill göra en enklare header till mig så kan ni lyssna på den här låten, och tänka-drömma-fantisera-romantisera, ja.. ni förstår. Den bjuder upp till känslostorm, tycker jag).